Blogg i träda

Tack så mycket för de grattishälsningar jag fått här på bloggen!

Jag och knoddis mår hur bra som helst. Han växer och utvecklas varje dag känns det som. Som nybliven mamma är dock tid en bristvara känner jag, imponeras av dem som hinner blogga varje dag. Jag har fullt upp med att hålla kontakten med nära och kära, fortsätta följa de bloggar jag följt under barnlösheten samt uppdatera min "öppna" blogg lite då och då. Men tid med knoddis är prio 1!

Så den här bloggen kommer nog att fortsätta ligga i träda, i alla fall tills vidare. Jag är jätteglad för allt stöd jag fått på vägen och fortsätter hålla tummarna för och följa er andra underbara bloggare!

Vi mår bra!

Det har inte varit mycket livstecken från mig sen knoddis kom till världen. Förstår inte hur många nyblivna mammor hinner blogga så mycket! Jag har en underbar man som sköter om allt härhemma nu känns det som och ändå hinner jag inget.

Store lille knoddis kräver myyyycket mat, jag ammar hur ofta o länge som helst. Dessutom får han långa perioder på dan när han bara vill vara kloss intill nån av oss, ligga i en säng går inte, hur trött man än är. Så är det just nu, han ligger i mitt knä och jag skriver med en hand.

Vi mår jättebra. Är såklart trött men det spelar ju ingen roll. Enda lilla smolket i glädjebägaren är att jag är så vansinnigt rädd att något ska hända honom. Vågar inte somna när jag är ensam med honom av rädsla för att han ska sluta andas. Hänger ihop med att jag fick världen chock häromdagen - han andades jättekonstigt och sen var det som att andningen försvann helt. Jag försökte pilla på honom och röra honom men fick ingen respons alls. För ett par sekunder trodde jag, till 100%, att han var död. Det var det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv. Hoppas och tror att oron lägger sig efter hand men just nu så får han gärna vara så nära mig han vill precis hela tiden.

Men i det stora hela så stormnjuter jag av tillvaron!!

Han är här!

Vårt lilla underverk är här! Blir bara ett kort inl'gg, måste försöka vila lite i de små pauserna i mitt amningsmaraton. :-)

Han ville inte vänta på kontrollen, i måndags kväll gick vattnet. Det var något missfärgat så vi fick komma in till förlossningen för att kolla, precis där så satte värkarna igång så vi stannade kvar. Efter 20 timmars värkarbete (som bl.a. innefattade en misslyckad epidural) hade jag knappt öppnat mig alls och det blev ett aktu kejsarsnitt.

Det gick jättebra och vår store kille mådde hur bra som helst! Han var inte så rund som vi trott, trots sina nästan 4,6kg. Det beror på att han även var... lång... 57cm!

Igår kom vi hem och nu försöker vi bara landa och njuta.

Är lyckligare än jag trodde att man någonsin kunde bli!

Mindre än 24 timmar kvar...

...tills det är dags att åka in på överburenhetskontroll. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att tycka att det är en hel evighet. Känns inte alls bra just nu. Förutom "det vanliga", dvs tung, svullen, klumpig, småont överallt osv så börjar jag bli rejält förkyld. Vi skämtade om det för nån vecka sedan mannen och jag - undrar vad som händer om man är sjuk när man ska föda? Det känns ju som om det blir lite mer komplicerat läge. Dessutom så blir jag, för varje timme som går, mer och mer nojig över att allt inte ska stå rätt till med den lille. På kvällarna brukar han vara helt galen, igår kväll var han väldigt mycket lugnare och då blev jag såklart galen istället. Hade jättesvårt att somna och låg och försökte buffa på den stackaren hela tiden för att få livstecken. Jag blir tokig!

Är så kluven inför imorgon. Samtidigt som jag inte vill något hellre än att han ska komma ut NU, dvs att de ska sätta igång det hela snarast möjligt så vill jag ju att de ska göra det som är bäst för honom vilket inte nödvändigtvis är att sätta igång...

3 dagar kvar...

... innan vi får åka in för överburenhetskontroll och troligtvis igångsättning. Har mer eller mindre slutat tro på att den lille ska titta ut på eget bevåg.

ingen bebis ännu...

Lätt uppgiven hoppas jag nu att vi får fira midsommar på BB. Om inget hänt innan tisdag är det kontroll för eventuell igångsättning.

Kom ut nu älskade lilla unge!!!!!

Trött, orolig och frustrerad...

De senaste dagarna har varit rätt intensiva och jag känner mig verkligen rejält sliten...

Hade en dag då jag hade ganska mycket energi och försökte ta mig för saker härhemma men det straffade sig - fick ont som fan i kroppen, magen spände som en spärrballong och jag kunde inte sova särskilt mycket alls natten därpå. När jag väl somnade drömde jag en fruktansvärd mardröm som var så verklig att jag kände mig obehaglig till mods hela morgonen.

Igår var jag ett vrak, låg mest på soffan och satt och sydde. Fick framåt kvällen en hel del kraftiga sammandragningar och även något som jag antar var förvärkar och jag tänkte att nu är det väl äntligen på gång! Men inte då. Det skulle bara göra ont och jävlas och göra att jag fick svårt att sova ytterligare en natt.

Det börjar ta på mig nu känner jag. Det är obekvämt att sitta, finns inte plats till knodden, och gör stundtals rätt ont också emellanåt. Ligga är ibland ok, men det är ett rent h-e att försöka resa sig eller vända sig. Vill inte heller stå och gå för mycket eftersom mina fötter är så svullna att det är rent löjligt.

Dessutom oroar jag mig mer och mer hela tiden. Är så himla rädd att något ska gå fel, att knodden inte mår bra därinne och att något ska hända med honom, i värsta fall för att vi missar några tecken som kroppen ger. Det gör att jag går och känner efter precis hela tiden, läser sönder gravidboken jag har och letar febrilt på nätet efter alla tänkbara och otänkbara tecken på att man borde ge sig in till sjukhuset. Antar att det är trötthet och hormoner som börjar ta ut sin rätt. Fick precis en gråtattack framför TVn och då var det inte ens nåt särskilt sorgligt jag tittade på. Undrar om den lille därinne inser att han håller på att driva sin mor till vansinne?